Om c:a 1 timme och 30 minuter sedan befann jag mig i skåne för första gången i mitt liv och om 3 timmar och 10 minuter sedan, ungefär något sånt (är ju jävligt ocoolt om man är helt exakt) träffade jag honom för första gången. Han sov gav mig bland de mest (känns överdriver att skriva de, är dock sant men ta det med en nypa salt) magiska (c:a) 21 timmarna i mitt liv.

Jag är så sjukt tacksam för den tiden, det fick mig verkligen insé att inget är omöjligt bara man vill något och att det finns hopp om vettiga människor för alla där ute. Det kändes nästan som en dröm de där 21 timmarna. Jag fick vara med om allt det där nästan alla tjejer drömmer om, jag fick verkligen det bästa och ärligaste av dig, det är det är det som är värt ngt här i livet, att få ta del av det bästa från en annan människa, tycker jag i alla fall, jag tycker det ät väldigt fint.

Sen förra lördagen då vi skildes åt har det inte gått en timme utan att jag tänkt på honom, visserligen för att han blev jätte sjuk på lördagen och har varit det sen dess, känner mig jävligt lyckligt littad som åkt på den skiten nu även jag, lider verklugen med honom.. Skit samma!

Det jag vill komma fram till är att jag är fast, igen, för en soldat någonstans (just nu) i sverige som jag verkligen inte vill släppa taget om, när jag (antagligen) väl gör det är jag klar med allt sånt här ett jävligt bra tag, det här kan jag leva väldigt länge på.. Tack marcus