Johnossis nya album är otroligt jävla bra att lyssna på just nu

Bara för att det oftast (om man får säga det själv) går bra för mig betyder det inte att jag är omänsklig och aldrig når botten. Just nu känns det som om botten är himlen i detta emotionella jävla deppiga liv man har skapat och hamnat i. Jag blev riktigt knäckt i måndags, det kändes som att jag fick hundra pistolskott i pannan och att själen revs i bitar.. Ungefär.

Sen dess har jag gått med tårar i ögonkasten som bara väntar på att något mer ska hända så de åter igen får rinna ut, jaggråter inte för att jag är ledsen, det är inte min grej, men i måndags gjorde jag det, 2 timmar med Matilda på andra sidan av telefonluren.. Som sagt, tänker inte gå in mer på det, alla är vi människor, alla gör vi fel, mitt största fel är att jag är godhjärtad och alltid tror det bästa om folk, släpper in dom och gör mig själv sårbar, något som jag undermedvetet vet om och något som jag egentligen klarar av, men inte denna gång, denna gången gick det käpphäst åt helvete.

Det hela är och blir ju inte bättre av att man är hemma i sin ensamhet och är sjuk, jag kan inte träna och jag har hostat så mycket att det kommit blod från både näsa och hals, tror nog aldrig jag hostat så mycket och torrt förut, febern var skyhögäven den men har börjat dämpa sig, det är som sagt bara den, halsont och en fjuttig feber som hindrar mig från att ta ut allt på gymmet, något jag verkligen saknar och skulle behöva just nu.

Så, tröstshoppat har jag gjort istället, bränt några tusenlappar på kosttillskott, kläder, skor och igår öl, väldigt värd öl. Jag var på arbetsintervju igår som jag tror gick jävligt bra, jag hoppas jag går vidare på ytligare en intervju, annars är det en erfarenhet och den första gången i mitt liv som jag inte fått ett jobb som jag gått på intervju på, kan ju vara en merit i sig det med. Hade tur att jag hade Ellan som skjutsa in mig och Ted, fille, peter, Christian och alla andra att sitta en stund och prata av sig med innan jag vinglade in i exet på vägen ut och blev så fint hämtad av mormin.

Ja vad ska man säga, känns som att det kommer ta ett tag innan jag kommer ur det här, jag vet inte varför, jag tänker inte lägga allt på mig själv heller, man är aldrig ensam i ett fel mellan två själar och definitivt inte i två olika beslut, man är som sagt minst två. Inte en.

Så mitt egna psykrehab börjar så fint nu, jag känner på mig att denna "Clash and brun girl" perioden kommer påminna om den jag hade 2009, det gör ingenting, jag har lärt mig en läxa som jag kommer ta med mig och i alla "nederlag" tar man sig oftast ur dessa som en starkare och mer oövervinnelig människa, ja, jag har en djup sida som jag tydligen oftast är bra på att avslöja här, i min egna lilla blogg, skyddsrum, pyramid av egna tankar, erfarenheter, lyckandes, misslyckanden, livet.